Barndomsminne

Barndomsminne

Mitt barndomsminne. Min gammelmormor och gammelmorfar hade ett torp där de bodde varje sommarhalvår. Vi brukade komma ett par gånger varje år och stanna ett par dagar. Jag tänker på ett minne som jag tror är när jag var ungefär 4 år. Det var sen eftermiddag när vi gick ut med gammelmorfar i skogen och plockade kantareller och blåbär. Det var så spännande att gå in i den djupa skogen tillsammans och även att gå på kantarelljakt, det kändes som en riktig skattjakt.

Det här var en stund på dagen när allt fokus var på mig som enda barnet som var stor nog att följa med in i skogen, jag minns den fuktiga luften och koltrastarna som pratade och ibland kunde vi även höra ugglan på långt håll men för övrigt var det helt tyst. När vi hittade kantareller så visade gammelmorfar hur man plockade dem och rensade dem och när vi hade fått ihop tillräckligt så gick vi hemåt till torpet. Inne i torpet var det lågt i tak och varmt och skönt. Jag satte mig i kökssoffan och tittade på gammelmormor som stod med förkläde vid köksbänken och förberedde kvällsmaten. Hon la smör i  gjutjärnsstekpannan och stekte kantarellerna som vi sen hade på smörgås till kvällsmat. Det här är ett väldigt varmt och särskilt minne för mig. Jag minns känslan av att gå barfota i gummistövlar i skogen där marken var mjuk, jag minns lukten av luften i skogen, jag minns känslan av stolthet och värmen av kärlek i torpet.

När jag fick barn så blev det naturligt att fundera över min egen barndom och de minnen och känslor jag kopplar till den. Reflektion är även ett av de fokusämnen som jag skriver om i bloggen och som jag har med mig när jag coachar föräldrar. Att fundera över den egna uppväxten kan vara härligt och glädjande att göra för vissa, och tvärtom för andra beroende på hur din barndom har varit. Lars H Gustafsson  beskriver några av sina barndomsminnen i sin bok Växa- inte lyda som är kopplade till sömnomsorg, vilket påtalar vikten av att gå tillbaka och att reflektera över den egna barndomen som en del av föräldraskapet i flera sammanhang. Han skriver också i sin senaste bok Relations revolution om reflektion som en av tre delar av Medkänsla, jag rekommenderar båda böckerna varmt.

Jag vill uppmuntra dig till att reflektera och minnas. Medvetet eller omedvetet gör vi kopplingar till hur vi själva växte upp när vi får barn och hur vi vill vara med våra egna barn. Vissa vill göra allt för att inte vara som sina egna föräldrar, vissa vill kopiera så mycket som möjligt av sina föräldrar, och för övriga ligger spannet allt däremellan.

Det som är bra med att försöka minnas och uppmuntra reflektionen kring både glada minnen men även smärtsamma. Det är att då ökar medvetenheten kring vilka delar som vi väljer att kopiera, eller vilka vi utesluta. Det blir som att titta igenom ett fotoalbum och klippa ut de bilder och situationer som vi vill ta med oss in i vårt föräldraskap och vad vi vill förändra. Om det är positivt eller negativt för dig kan ingen annan än du själv avgöra, men det är utvecklande att göra. Bland annat ger det dig en omedelbar förankring till barnperspektivet på hur du som barn upplevde olika situationer. Du minns känslan i dig, tanken hos dig själv och kan lättare relatera till ditt eget barn i olika situationer och vart barnets mognadsnivå är. Det kan såklart kännas lite svårt om det är ett spädbarn du har men barnperspektivet i dig själv är nyttigt att ta fram lite då och då oavsett ålder på ditt barn.

Därför vill jag uppmuntra dig som läsare att fundera på ett minne från när du var barn, gärna mellan ålder 0-6 år. Tycker du det är svårt att plocka fram tillbakablickar ur minnet, ta hjälp av fotoalbum, kanske prata minnen men någon du litar på sedan din barndom eller något annat som kan hjälpa dig relatera till din egen barndom. Du kan till exempel börja med:

Vad är ditt första minne?

– Fundera över varför just det blivit ditt första?

Med kärlek
Gunilla

Dela: