Barnuppfostran

Dressyr, time out och barnuppfostran!

Dressyr, time out och barnuppfostran. Nu är nannyprogrammet från USA tillbaka. Vad gör det i svensk tv 2017 kan man undra, när Barnkonventionen står på tur att bli lag i Sverige nästa år (uppdatering- 2/7-2017 bekräftar Åsa Regnér, jämställdhetsminister, att Barnkonventionen blir svensk lag 2020 och därmed framskjuten från tidigare 2018).

För ca. 10 år sedan, innan jag själv hade barn eller mer kunskap för den delen så tyckte jag att dessa program var bra, det fungerade ju. Men ack så lite förståelse och insikt jag hade då. Att detta är standard i USA förvånar mig inte lika mycket som det förvånar och gör mig besviken över att Tv3 har valt att köpa in detta program. Men tänker jag, kanske har det hänt saker sen det sist det gick på tv, kanske har nannyn vidareutbildat sig och fått nya insikter och erfarenheter. Jag skall inte vara trångsynt och dömande.

Problemet som presenteras i programmet är en familj med fyra barn, där barnen bråkar mycket. Det hela började ändå ok med att nannyn ihop föräldrarna och mormor och farmor hade vuxenmöte. Var och en fick skriva en lapp och lägga i en vas på bordet, på lappen skulle det stå vad just de önskade för sig själva i familjen. Det var ungefär så långt det var ok.

Nannyn går vidare med mötet med att ifrågasätta varför mamman fortfarande ammar, med förvånad uppsyn över att två av barnen därmed sover med föräldrarna. Hon tillägger att det såklart är upp till var och en att avgöra hur länge de vill amma men med en tydlig indikation om vad hennes ”professionella” åsikt är. Är det verkligen en nannys plats att ge sin personliga åsikt och värdering kring amning och sovarrangemang, vilket i detta fallet inte hade något att göra med problematiken hon var där för att lösa. Nu börjar min hjärtklappning och min känsla i kroppen förändras och jag måste skriva av mig.

Längre in i programmet bråkar några av barnen och nannyn ”tar över” när föräldrarna inte ”lyckas”. Nannyn håller fast ett av barnen och tvingar honom att titta nannyn i ögonen och bekräfta att han förstår hur olydig och dum han varit och tvingar sedan barnet att be om ursäkt. Sen fortsätter nannyn med att förklara för föräldrarna att anledningen till att barnet försökte ta sig loss och inte ville titta i ögonen etc. var för att han var van att få som han vill och försöker visa det med sitt kroppsspråk.

  • Det enda jag såg var ett utlämnat barn som förnedrades i tv. Jag vill såklart också att förlåt skall utdelas om en person skadat en annan, men inte under tvång. Vi vill väl att det skall vara ett äkta förlåt om det skall sägas både från den som säger förlåt och för den som mottar ett förlåt. Jag såg också ett barn som skrattade av nervositet, inte av illvilja- jag skrattar själv ibland när jag blir rädd eller osäker. Ett barn som skrämdes av att bli fasthållen och som skuldlades av en främling för honom och hotades med straff om ingen ursäkt utdelades. Att behöva som litet barn tvingas titta rakt in i ögonen på en auktoritär vuxen kan endast upplevas som väldigt hotfullt. Vad tror hon att barnet lär sig?

Alternativ om du vill att ditt barn skall lära sig säga förlåt så är här en text av Petra Krantz Lindgren, Säg förlåt till Anna nu, tre tips till dig som vill lära barn ta ansvar och säga förlåt.

Vid senare tillfälle när ett annat barn bråkat men som nu lugnat sig och sitter med napp i munnen. Då anser nannyn att de skall ta nappen från han (hon med sin erfarenhet måste ju förstått vad som skulle hända). Barnet bryter ihop totalt, skriker och gapar, försöker gå ifrån bordet där de sitter i en restaurang. Mamman behöver öva sig i att vara auktoritär och bestämd mot barnet och att sätta i time out anser nannyn.

  • Det jag såg var ett hemskt upprört och förtvivlat barn som blev provocerat till utbrott. Att sedan tvinga på barnet att prata när han fortfarande är jätteupprörd har väl aldrig någonsin fungerat varken för vuxen eller barn och det borde ju nannyn med sin långa erfarenhet också veta. Jag önskade att få se vägledning till barnen i hur man löser konflikter både inuti med förståelse kring känslorna och utåt i de faktiska situationerna. Själva nappfrågan om att avvänja barn vid napp kan ju adresseras när som helst men inte ute på restaurang när barnet precis lugnat sig. Lösningen är framförallt inte skam, time out och skrämseltaktik av makttokiga vuxna.

Alternativ till hur du som förälder kan möta upprörda barn utan straff och hot:
Boken Barn som bråkar om lågaffektivt bemötande av Bo Hejlskov Elvén & Tina Wiman
Blogginlägg om Lars H Gustafssons tankar kring straffutdelningar med förslag om vad alternativen kan vara- Time out, 10 delar

Det jag såg var en enkelriktad motorväg där barnen var de onda och föräldrarnas roll är att; inte lyssna på barn och deras signaler utan att ignorera, isolera och med fast hand dressera. I mitt stilla sinne funderar jag över vilken typ av relation dessa barn kommer ha med sina föräldrar när de själva blir vuxna?

Nannyn påpekar vid flera tillfällen att lösningen är kommunikation och jag håller med, fast inte på samma sätt som hon menar. Hon menar på att man inte kan prata med barn, och att problemen i familjen är upp till de vuxna att ta kontroll över. Jag håller också med om att det yttersta ansvaret ligger på föräldrarna. Men stämningen i familjen är gemensam och att barn i den mån av mognad de har skall inkluderas i problemlösning och gemenskap. Det sätt som nannyn förespråkar däremot skapar maktförhållande till barnen och utesluter barnen från gemenskapen som en familj står för.

Jag förstår att den här familjen behövde avlastning och stöd, kanske behövde de lära sig gränssättning och ansvar. Men gränssättning, ansvar och barnuppfostran kan göras på ett mänskligt sätt som blir relationsbyggande och vägledande. Där föräldrarna agerar förebilder för barnen. Barn behöver vägledning av vuxna auktoriteter som värnar och respekterar deras integritet och lär dem hantera känslor såsom ilska, sorg, glädje.

Jag är fullt medveten om att allas viljor i en familj inte alltid kan tillgodoses men viljor är inte samma som behov och känslor. I Sverige förespråkas mänsklighet och empati. Det här programmet blir så påtvingat och forcerat, framförallt för barnen. Jag funderar på om barnen känner sig förstådda och stöttade i sina känslor någon gång? Om de får det stöd de behöver från föräldrarna till att hantera konflikter och känslor på ett sunt sätt?

”Sanningen är att det är fullt möjligt att utveckla sin personliga auktoritet utan att bli auktoritär, och personlig auktoritet är absolut nödvändig i alla relationer.” – Jesper Juul

Lösningar på problem är bra, vägledning är bra, förståelse kring kulturella etiska regler är bra- det är själva tillvägagångssättet som jag ifrågasätter.  Det här programmet känns bara makabert och magstarkt mot vart samhället bör vara 2017.

Förövrigt så hittar ni programmet jag beskriver här:
https://www.viafree.se/program/reality/jo-frost-nanny-on-tour/sasong-1/avsnitt-1

Med hopp om medmänsklighet för alla människor!

Gunilla- Föräldracoachen
Follow my blog with Bloglovin

Dela:
  • 24
    Shares