Mitt driv i förlossningsfrågan! ett rättvise- och samhällsperspektiv
Förlossning är inte bara en medicinsk händelse. Den är en psykologisk, existentiell och samhällsbärande erfarenhet. Hur vi organiserar den säger något om vilka liv vi anser värda att skydda. Förlossningsfrågan är en rättvisefråga och därför kan jag inte släppa den.
När jag började få värkar med mitt första barn var jag +12 dagar från v. 40. Jag satt hemma i soffan och kände mig lite uppspelt över att det äntligen hände och spänd på hur detta skulle bli. Jag gick in med en förhoppning och förväntan på att få uppleva en födsel med all den kraft och pondus som jag hört att man kan uppleva. Men väl hemma i soffan när värkarna blev regelbundna med ca. 3 minuter mellan varje värk började en känsla av ensamhet smyga på, inte mycket men lite förnimmelse. Efter tre timmar började värkarna bli mer påtagliga i styrka och vi fick klartecken att åka in för en första koll. Detta slog mig redan då (2014 och förstföderska) som väldigt surrealistiskt. Vad menar jag då?
Jag menar att jag hade regelbundna värkar och de ökade i kraft och jag ville inte längre vara hemma utan jag ville vara där utbildad personal fanns och bara grejen att jag skulle ringa och få någons godkännande för att åka in var märklig. Min kroppsliga upplevelse var ju att jag behövde stödet. Än märkligare var känslan av att gå ut förbi grannar till vår bil, knö sig in med flertalet stopp för att ta en värk, åka in med all den fysiska och mentala belastning som resan i sig medför. Sitta i bilen och vänta på att vi skulle lägga på parkeringspengar för att sedan gå till förlossningen, hela tiden med konstanta värkar.
Den mest märkliga känslan var ändå att åka hiss med pågående värkar och ha främlingar bredvid som hade varit ute på en rökpaus och nu stod och betraktade mig i mitt värkarbete.
Sen ringa på en klocka som kändes som en evighet innan någon kom och öppnade. Förutom dessa flera utomkroppsliga steg som kändes ”fel” att behöva göra som födande i pågående värkarbete så var min största rädsla att de skulle skicka hem mig. Vilket de också hade gjort efter att ha genomfört CTG och kollat öppningsgrad om det inte var så att min bebis hjärtljud var lite oregelbundna så därför fick vi lov att stanna i ett extrarum tills de ansåg att jag var i mer aktiv förlossning.
I efterhand har jag funderat mycket på dessa instinktiva känslor jag fick längs vägen som förstföderska och som jag tror många andra också känner igen sig.
Instinkter och känslor som vi lärt oss tolerera eller acceptera för oss själva och i samhället. För att orka anpassar vi oss. Vi intalar oss att “så här är det bara” "alla andra som föder gör ju också såhär". Men i det ögonblicket uppstår en kognitiv dissonans mellan kroppens signaler och känslor och det system vi lärt oss att rätta oss efter. Och i den sprickan börjar något gå förlorat. Vi hittar coping-strategier för att förklara och försvara att det vi känner inte stämmer. Men redan här blir det ett svek mot oss själva och ett svek från samhället.
I efterhand inser jag att det här var grogrunden för mitt engagemang och driv i förlossningsfrågan. Inte för att jag skadades eller hade en negativ upplevelse utan för att jag upplevde en stark orättvisa - att så här bör vi inte bli behandlade. Det här är inte jämlik vård som bryr sig om mig som människa.
Som människa som dessutom är i en väldigt utsatt situation. Där alla steg är delar i en spiral av händelser som bildar upplevelsen av förlossningen. Som i sin tur leder till en negativ eller positiv tolkning av upplevelsen. Att nära hälften av befolkningen, som bär en grundläggande del av samhällets fortlevnad, ska behöva utstå denna nåder att få stöd och vård när de själva anser att de behöver det är för mig en mänsklig rättighet.
När människor i en av livets mest sårbara situationer, förlossning, måste förtjäna tillgång till trygghet är det inte längre bara en vårdfråga. Det är en rättvisefråga.
Och när denna erfarenhet följer med in i föräldraskap, relationer och arbetsliv så bärs ansvaret i det privata och tysta men det blir också en samhällsfråga i form av lika villkor, jämlikhet och sjukvård.
Det är helt orimligt och för mig obegripligt att det ser ut på det här viset år ut och år in.
Jag talar inte om personalens insatser eller resursbrist, utan om hur systemets första möte med den födande är organiserat, och vilka psykologiska konsekvenser det får. Hur en kvinna upplever sin förlossning är en samlad bild av flera situationer och komponenter men den börjar med det första värkarna och första kontakten, vilket är telefonsamtalet, resan in till förlossning och första kontakten på plats med dess undersökningar.
Jag vet att det finns flera eldsjälar som arbetar outtröttligt för kvinnors rättigheter i förlossning, både direkt och indirekt - ni är fantastiska. Jag vet att det finns många initiativ bland kvinnor och fantastiska sådana exempelvis föreningen Birth Rights Sweden, Min barnmorska, BB Gårda, Podden värkstark och många fler. Men på något vis räcker det inte, jag vill inte att dessa eldsjälar skall brinna ut, jag vill att förlossningsvård får en annan status i samhället än vad den har idag. Jag vill att forskning, arbetsmiljö och politik verkligen börjar se förlossningar med den potential som den bär.
Varje unik förlossning där kvinnan har en positiv upplevelse bär med sig så mycket mer:
Förlossningsupplevelsen påverkar anknytningen. Anknytningen påverkar barnets emotionella utveckling. Barnets emotionella utveckling påverkar relationer, skolgång och psykisk hälsa. Det som börjar i förlossningsrummet slutar inte där.
Till alla er som bär på förlossningsminnen men som sällan pratar om dem – de är inte en händelse som någonsin överger oss.
Forskning visar att kvinnor bär påtagliga minnen av sin förlossning flera månader, och även år efter förlossningen. Det är inte en händelse som vi kan lägga in i ett fack och arkivera det. Det är en händelse som integreras i vår självbild och självuppfattning och hur vi talar till oss själva.
Men det är också en händelse som är återkommande och närvarande genom kollegor, genom att våra barn får barn, genom filmer och media. Vi påminns ständigt om denna händelse och varje gång väcker det något i oss. Något som är vackert och starkt eller som är trasigt och smärtsamt. Vi behöver prata mer om förlossningar generellt är min övertygelse. Både de positiva uppleverna och de smärtsamma. Vi måste lita på att kvinnor blir rikare av att få en bred och blandad men rättvis bild av förlossningar.
Vi påverkar alla bilden av vad en förlossning är. Och därmed också hur människor bär sina erfarenheter vidare. Och därför skriver jag. Därför kan jag inte släppa förlossningsfrågan.
Det är utifrån detta perspektivet som jag föreläser om Förlossningar utifrån ett psykologiskt perspektiv:
- Förlossning som en del av arbetsmiljöarbetet (ISO 45010 - kommer 2026 och inkluderar specifikt kvinnohälsa som en arbetsmiljöfråga)
- Kompetenshöjande kunskap om förlossningspåverkan för de som arbetar i samtal med kvinnor såsom psykologer, socionomer, HR etc.
- Inspirationsföreläsning som lyfter förlossningsfrågan och dess påverkan mer generellt utifrån ett livsperspektiv.