Anknytning för de minsta

Föreställ dig sedan att det finns en människa som gång på gång försöker förstå dig. Någon som svarar när du signalerar, som tröstar när du är ledsen, matar dig när du är hungrig och håller dig nära när världen känns stor och främmande.

Hur skulle det kännas?

För de flesta av oss väcker tanken en känsla av trygghet, tillit och lugn. Det är precis dessa erfarenheter som ligger till grund för en trygg anknytning för de minsta.

Anknytning är det starka känslomässiga band som utvecklas mellan barnet och dess viktigaste omsorgspersoner. Relationen hjälper barnet att känna sig tryggt nog att utforska världen och att söka stöd när något känns svårt eller skrämmande.

Redan under graviditeten börjar många föräldrar utveckla en relation till sitt barn. Efter födseln fortsätter anknytningen att växa fram genom tusentals små vardagliga möten. Forskning visar att de första levnadsåren har stor betydelse för utvecklingen av barnets inre arbetsmodeller – de föreställningar vi skapar om oss själva, andra människor och relationer.

Det betyder inte att allt måste bli rätt från början. Anknytning byggs över tid och formas av många återkommande erfarenheter av att bli sedd, förstådd och omhändertagen.

Det är inte svårt att förstå varför de flesta människor mjuknar när de möter en bebis. Det är naturens finurliga sätt att väcka vår vilja att skydda och ta hand om de allra minsta. 

Redan från födseln kommunicerar barnet med sin omgivning. Genom blickar, ansiktsuttryck, rörelser och ljud försöker barnet skapa kontakt med de människor som finns omkring det.

Under de första veckorna är barnet ofta helt okej med de flesta människor som vill hålla, vyssja med mera. Efter ungefär två till tre månader börjar barnet successivt känna igen och föredra de personer som finns nära i vardagen. Det är ett naturligt steg i anknytningsutvecklingen. Barnet lär sig vilka människor som står för trygghet, omsorg och skydd.

Närhet är ett av barnets viktigaste behov under den första tiden. Hud-mot-hud-kontakt, att bära barnet och att hålla det nära hjälper barnet att reglera stress, kroppstemperatur och känslor.

Om en förälder är borta långa stunder under dagen kan extra tid för närhet och kontakt när ni ses bidra till att stärka relationen.

Ett spädbarn gråter inte för att manipulera eller vara besvärligt. Gråten är barnets sätt att kommunicera.

När barnet signalerar något kan du fundera över vad behovet kan vara:

Du kommer inte alltid att tolka signalerna rätt direkt – och det är helt normalt. Det viktiga är att barnet får erfarenheten av att någon försöker förstå.

Prata, sjung och svara på barnets ljud. Barnet förstår inte orden ännu, men det uppfattar tonfall, rytm och känslouttryck. Din röst blir en viktig del av barnets känsla av trygghet och igenkänning.

Som förälder eller nära omsorgsperson utvecklar du successivt en unik kunskap om just ditt barn. Med tiden lär du dig känna igen olika signaler, behov och temperament.

Andra kan ge råd, men du är den person som oftast har bäst möjlighet att förstå ditt barns vardagliga uttryck.

Många föräldrar tvivlar ibland på sig själva. Det är vanligt att känna sig otillräcklig, trött eller osäker.

Men ditt barn behöver inte en perfekt förälder.

Det som betyder mest är att det finns en vuxen som försöker, som återkommer efter missförstånd och som finns där om och om igen. För ditt barn är du en av de allra viktigaste personerna i världen.

Om du är nyfiken på spädbarns tidiga kommunikation kan du läsa mer om Priscilla Dunstans arbete kring olika spädbarnsljud. Hennes teori om "bebisars hemliga språk" har blivit populär världen över och många föräldrar upplever att den hjälper dem att uppmärksamma tidiga signaler från barnet.

Vill du komma i kontakt med mig, följ länken!