Trots eller utvecklingsprång?
“Nu trotsar hen igen… nu börjar det. Den fruktade trotsåldern!”
Det är ett välbekant uttryck för perioden i ett barns liv, ofta mellan 2 och 3 års ålder. Många av oss använder det slentrianmässigt, alla vet vad vi menar och många suckar instämmande över hur utmanande det kan vara.
Men funderar vi någon gång på vad den trots egentligen innebär? Och varför det benämns som trots?
Personligen håller jag helt med om att något sker i barnets utveckling i den här åldern, något som kan vara både påfrestande och omvälvande. Både för barnet och föräldern.
Men jag håller inte med om att det är trots.
Ett nytt sätt att se på barns utveckling
Ordet trots har en negativ klang. Det antyder att barnet gör något fel som behöver korrigeras. Jag ser det istället som en viktig utvecklingsfas där barnet uttrycker en stark vilja att bli mer självständigt. Och den viljan kan verkligen utmana oss vuxna.
Jesper Juul, familjeterapeut och författare till boken Ditt kompetenta barn, uttrycker det så här:
"Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga."
Med det menar han att det är vi vuxna som ofta reagerar med motstånd när barnet börjar visa sin vilja. Men ansvaret för relationen och bemötandet ligger på oss, inte barnet. Det handlar inte om att barnen trotsar oss, utan om att de växer och behöver stöd i sin självutveckling.
Hur kan vi möta barnets vilja?
Vi vill ju att våra barn ska bli självständiga; klara av saker själva, våga prova nytt. Då behöver vi också välkomna den viljan när den visar sig, även om det ibland innebär att saker tar längre tid. Som när barnet plötsligt vill ta på sig kläderna helt själv, varje dag.
Ju mer vi försöker kontrollera eller stoppa den här självständighetsutvecklingen, desto mer frustration och missnöje kommer vi att möta i gengäld.
Så vad kan vi göra istället?
Prova att fråga istället för att säga:
“Säg till om du vill ha min hjälp.”
Svaret blir kanske ett bestämt “nej”. Men lägg gärna till:
“Okej. Om du vill ha min hjälp sen kan du säga: ‘hjälp mig’.”
På det sättet visar du respekt för barnets vilja.....utan att överge barnet i stunden. Och du lär samtidigt ut att det är okej att be om hjälp, när man själv känner att man behöver det.
Planera med marginal – och tålamod
Mitt bästa tips: räkna ut hur lång tid du tror att något ska ta… och dubbla den.
Med mer tid minskar stressen, och ni undviker onödiga konflikter. Mycket ligger i hur vi som vuxna människor bemöter den lilla människan i våra liv. När hen behöver vårt stöd och vägledning men samtidigt vill klara vissa saker själv då gäller det att ha tid. Det handlar inte om att låta barnet “styra”, det handlar om att ge utrymme för utveckling.
Och glöm inte dig själv
Det är lätt att glömma, men vi vuxna har också rätt till våra känslor. Det är utmanande att vara förälder till ett barn i utveckling. Och det är okej att vara trött, förvirrad eller frustrerad ibland. Var snäll mot dig själv.
Det som händer i barnets liv just nu är faktiskt något positivt, även om det är känslostarkt och intensivt.
Petra Krantz Lindgren beskriver det här väldigt bra i sin bok Med känsla för barns självkänsla, där hon ger konkreta exempel och kommunikationsverktyg för dessa situationer.
Vill du ha stöd i hur du kan bemöta ditt barn i just den här fasen?
Boka ett enskilt samtal med mig på Eken Coaching
Allt gott,
Gunilla