Dressyr, time out och barnuppfostran
Nu är Nanny-programmet från USA tillbaka. Vad gör det i svensk tv 2017 kan man undra?
För ungefär tio år sedan, innan jag själv hade barn och innan jag utbildat mig inom psykologi och relationer, tyckte jag att dessa nannyprogram från USA var ganska bra. De verkade ju fungera. Idag vet jag bättre och känner helt annorlunda.
Att den här typen av program är vanlig i USA förvånar mig inte längre. Det som däremot förvånar mig är att TV3 har valt att sända det i Sverige, ett land där vi generellt förespråkar empati, barns rättigheter och relationellt föräldraskap. Jag tänker först att kanske har något förändrats sedan sist, kanske har nannyn uppdaterat sin kunskap, kanske förstår hon mer idag? Men nej.
Vad är problemet?
Programmet handlar om en familj med fyra barn som bråkar mycket. Inledningsvis hålls ett vuxenmöte där alla får skriva ner sina önskningar för familjelivet. Det är en bra start. Men därefter spårar det snabbt ur.
Nannyn ifrågasätter att mamman fortfarande ammar, och uttrycker sin professionella åsikt – trots att detta inte har något att göra med konflikten i familjen. Att barn sover med sina föräldrar problematiseras också. Plötsligt handlar det inte längre om relation, trygghet eller familjedynamik – utan om kontroll, normer och makt.
Ett barn tvingas be om ursäkt, under tvång
När barnen bråkar tar nannyn över. Hon håller fast ett barn och kräver att han tittar henne i ögonen och säger att han förstår hur dum han har varit. Sedan tvingas han att be om ursäkt. Allt inför kameror. Hon förklarar för föräldrarna att hans motstånd och kroppsspråk bara är ett sätt att försöka få som han vill.
Men det jag såg var ett barn som blev skrämd, förnedrad och utlämnad. Ett barn som skrattade av nervositet, inte illvilja. Och som hotades till lydnad.
Att kräva ett förlåt under hot är inte ett steg mot ansvarstagande, det är maktutövning. Jag håller med Petra Krantz Lindgren som i sin text ”Säg förlåt till Anna nu” skriver om vikten av att barn får lära sig ta ansvar på riktigt, inte av rädsla.
En napp tas ifrån – på restaurang
Senare, under en middag på restaurang, tycker nannyn att ett barn ska sluta med napp. Barnet, som just lugnat sig, får nappen borttagen och bryter helt förståeligt ihop. I en redan utmanande situation skapas en ny kris, av en vuxen som barnet knappt känner.
Detta är inte stöttning. Det är provokation. Barnet ges inte stöd att hantera sina känslor – utan provoceras till nya utbrott.
Vad lär sig barnen?
Jag saknade vägledning. Stöd. Kommunikation. Någon som hjälper barnen att förstå sig själva och andra. Istället såg jag:
Vad kommer dessa barn att känna för sina föräldrar som vuxna? Kommer de att känna sig lyssnade på, trygga och älskade för dem de är? Eller dresserade till att lyda?
Kommunikation är svaret, men inte på hennes sätt
Nannyn säger flera gånger att lösningen är kommunikation och där håller jag faktiskt med. Men hon menar kommunikation till barnen, inte med barnen. För henne är barnen objekt för kontroll. För mig är de relationella varelser i behov av förståelse, gränssättning och vägledning – inte maktutövning.
Barn kan inte alltid få som de vill, men de har rätt att bli förstådda. Det är stor skillnad på att tillgodose viljor och att förstå behov och känslor.
”Sanningen är att det är fullt möjligt att utveckla sin personliga auktoritet utan att bli auktoritär. Personlig auktoritet är absolut nödvändig i alla relationer.”
– Jesper Juul
Programmet är inte bara omodernt. Det är direkt skadligt och långt ifrån den riktning vi som samhälle borde röra oss mot.
Läs om olika föräldrastilar enligt forskning här!
Med omtanke,
Gunilla – Föräldracoachen