Dressyr, time out och barnuppfostran. Nu är Nanny-programmet från USA tillbaka. Vad gör det i svensk tv 2017 kan man undra? 

För ca. 10 år sedan, innan jag själv hade barn eller mer kunskap för den delen. Då tyckte jag att dessa program var bra, det fungerade ju. Men ack så lite förståelse och insikt jag hade då. Att detta är standard i USA förvånar mig inte lika mycket som det förvånar mig att Tv3 har valt att köpa in detta program. Men tänker jag, kanske har det hänt saker sen det sist det gick på tv. Kanske har nannyn vidareutbildat sig och fått nya insikter och erfarenheter. Jag skall inte vara trångsynt och dömande.

Problemet som presenteras i programmet är en familj med fyra barn, där barnen bråkar mycket. Det hela börjar ändå okej med att nannyn ihop föräldrarna och mormor och farmor hade vuxenmöte. Var och en får skriva en lapp och lägga i en vas på bordet, på lappen skulle det stå vad just de önskade för sig själva i familjen. Det var ungefär så långt det var okej.

Nannyn ifrågasätter varför mamman ammar

Sen går hon vidare med mötet genom att ifrågasätta varför mamman fortfarande ammar? Med förvånad uppsyn över att två av barnen därmed sover med föräldrarna. Hon tillägger att det såklart är upp till var och en att avgöra hur länge de vill amma. Men är tydlig med vad hennes ”professionella” åsikt är. Vilket i detta fallet inte hade något att göra med problematiken hon var där för att lösa.

Nu börjar min känsla i kroppen förändras och jag måste skriva av mig efter programmet

Längre in i programmet bråkar några av barnen och nannyn ”tar över” när föräldrarna inte ”lyckas”. Nannyn håller då fast ett av barnen och tvingar honom att titta henne i ögonen. Hon vill att han skall bekräfta att han förstår hur olydig och dum han varit. Sedan tvingas barnet att be om ursäkt. Hon fortsätter därefter med att förklara för föräldrarna att anledningen till att barnet försökte ta sig loss och inte ville titta i ögonen. Hon förklarar att det är för att han är van att få som han vill och försöker visa det med sitt kroppsspråk.

Det jag såg var ett utlämnat barn som förnedrades i tv. Ett barn som skrämdes av att bli fasthållen och som skuldlades av en främling för honom. Ett barn som hotades med straff om ingen ursäkt utdelades.

Att som litet barn tvingas titta rakt in i ögonen på en auktoritär vuxen kan endast upplevas som väldigt hotfullt. Vad tror hon att barnet lär sig? Jag såg också ett barn som skrattade av nervositet, inte av illvilja- jag skrattar själv ibland när jag blir rädd eller osäker.

Förlåt är viktigt. Skadar man någon annan så vill vi såklart att man säger förlåt, men inte under tvång. Vi vill att det skall vara ett äkta förlåt. Både för den som säger förlåt och för den som mottar ett förlåt. Petra Krantz Lindgren har skrivit en bra text om förlåt; Säg förlåt till Anna nu, tre tips till dig som vill lära barn ta ansvar och säga förlåt.

Jag följer programmet vidare, familjen är ute på restaurang och nu bråkar ett av de andra barnen

Barnet har precis lugnat sig och sitter med napp i munnen. Då anser nannyn att de skall ta nappen från honom. Hon tycker det är dags att sluta med napp. Barnet bryter ihop totalt, skriker och gapar, försöker gå ifrån bordet där de sitter på restaurangen. Mamman behöver öva sig i att vara auktoritär och bestämd mot barnet och att sätta i time out, inte ge napp. Att avvänja barn vid napp kan ju adresseras när som helst men inte ute på restaurang när barnet precis lugnat sig och initierat av en främling. Dessa barnen har alltså bara träffat nannyn i två dagar.

Det jag såg var ett hemskt upprört och förtvivlat barn som blev provocerat till utbrott

Jag önskade att få se vägledning till barnen. Vägledning i hur kan löser konflikter både inuti med förståelse kring de egna känslorna och utåt i de faktiska situationerna. Istället försökte nannyn tvinga barnet att prata när han fortfarande var jätteupprörd. vilket väl aldrig har fungerat varken för barn eller vuxen. Framförallt löser man inte konflikter genom att skuldlägga ett barn, sätta i time out eller annan skrämseltaktik, jag tror nannyn är makttokig.

Det jag såg var en enkelriktad motorväg där barnen är onda. Föräldrarnas roll är att inte lyssna på barnen och deras signaler utan att ignorera, isolera och med fast hand dressera. 

I mitt stilla sinne funderar jag över vilken typ av relation dessa barn kommer ha med sina föräldrar när de själva blir vuxna?

Lösningen på familjens problem är kommunikation enligt nannyn och jag håller med

Nannyn påpekar vid flera tillfällen att lösningen är kommunikation och jag håller med, fast inte på samma sätt som hon menar. Barn kan man inte prata med menar hon på. Att problemen i familjen är upp till de vuxna att ta kontroll över. Det håller jag också med om, att det yttersta ansvaret ligger på föräldrarna att skapa gemenskap och hitta lösningar. Det sätt som nannyn förespråkar däremot skapar maktförhållande till barnen och utesluter barnen från den gemenskap en familj står för.

Allas viljor i en familj kan inte alltid kan tillgodoses men viljor är inte samma som behov och känslor

I Sverige förespråkas mänsklighet och empati. Det här programmet blir så påtvingat och forcerat, framförallt för barnen. Jag funderar på om barnen känner sig förstådda och stöttade i sina känslor någon gång? Om de får det stöd de behöver från föräldrarna till att hantera konflikter och känslor på ett sunt sätt? Att lära barn om gränssättning och  ansvar kan göras på ett mänskligt sätt som blir relationsbyggande. Där föräldrarna agerar vägledande förebilder för barnen. Barn behöver vägledning av vuxna auktoriteter som värnar och respekterar deras integritet och lär dem hantera känslor såsom ilska, sorg, glädje.

”Sanningen är att det är fullt möjligt att utveckla sin personliga auktoritet utan att bli auktoritär. Personlig auktoritet är absolut nödvändig i alla relationer.”
– Jesper Juul

Det här programmet känns bara makabert och magstarkt mot vart samhället bör vara 2017. Ni hittar programmet jag beskriver här (obs länken är inaktiv numera):
https://www.viafree.se/program/reality/jo-frost-nanny-on-tour/sasong-1/avsnitt-1

Gunilla- Föräldracoachen
Follow my blog with Bloglovin

Dela: